Idag den 9 april börjar årets första major, The Masters, och golfvärlden vänder blickarna till Augusta i Georgia. Liksom som annan idrott, finns det rikliga mängder av data inom proffsgolfen. Forskare inom de ekonomiska och psykologiska vetenskaperna har i allt större utsträckning intresserat sig för denna typ av data, då denna speglar olika aspekter av mänskligt beteende med relevans även utanför idrotten.
I en klassisk studie från 2011 analyserade nationalekonomerna Pope & Schweiter data omfattande mer än 2,5 miljoner slagna puttar från 239 PGA Tourtävlingar med 421 proffsgolfare [1]. Studiens syfte var att undersöka om träffsäkerheten relaterade till typen av putt, något som den inom beteendeekonomi omhuldade teorin om förlustaversion antar. I enlighet med teorins antagande fann forskarna att proffsgolfarna presterade bättre när det gällde att sänka parputtar och därmed undvika att tappa slag än när det gällde att sänka birdieputtar för att ta in slag mot övriga deltagare. Den observerade skillnaden i träffsäkerheten, som var statistiskt säkerställd, uppgick till ungefär 2% mellan par- och birdieputtar, givet samma avstånd. Tendensen till högre träffsäkerhet för parputtar (och sämre för birdieputtar) kvarstod, även när det genom ekonometriska modeller kontrollerats för alternativa förklaringar (t.ex. spelarskicklighet, hålens svårighetsgrad, spelares plats i resultatlistan, bollpositionen på greenen och nervositet).
Med andra ord, att Åberg, Noren och de andra deltagarna i Masters inte sätter fler birdieputtar kan ha sin förklaring i fenomenet förlustaversion. Oklart dock om de själva är medvetna om detta ekonomisk-psykologiska fenomen.
[1] Pope, D. G., & Schweitzer, M. E. (2011). Is Tiger Woods Loss Averse? Persistent Bias in the Face of Experience, Competition, and High Stakes. American Economic Review 101 (1): 129–57